Arkiv

Uncategorized

Jag har tid, jag lever. Livet är en viss tid. Fast livet är också, i sin mest påtagliga känsla, frihet från tid, tidens upplösande.

Frågan Vem har tid? kan därför läsas, vem är i tiden? Det kan då handla om att den som inte har tid, inte är fast i tiden. Men det är ju inte det man brukar mena med det uttrycket, i vardagligt tal. Vanligen menar man väl ”vem har utrymme i sin fullspäckade kalender till att…”, dvs ”ska vi boka in ett möte så vi hinner träffas?”, ”boka in tid för sig själv” eller, värre, konstatera att ”jag hinner inte med mig själv”.

Det finns människor som uppfattar sin verklighet som att de ska hinna med alla andra, så därför hinner de inte med sig själva. Men det är som med syrgasmaskerna på flyget, som de instruerar att vid nödläge, ska du se till att sätta på dig en egen mask innan du hjälper andra. Varför då?

Varför se till att ha tid med sig själv före att ha tid med andra? Kanske till och med se det som att det inte är en fråga ens, om jag har tid med mig själv?

Jag har tid att upplösa tiden… därmed inte sagt att det alltid är enkelt.

Annonser

har jag tid att göra det jag vill

har jag tid att inte göra det jag vill

vad är en målsättning värd

låter jag någon annan styra

nyheter på TV, är det viktigt

 

de talar om vad som händer i världen

det kan jag ju inte se själv

min värld är alldeles för begränsad

det jag ser det jag kan tänka själv är inte tillräckligt

 

media, informationsflödet

talar om för mig hur jag skall tänka

vad jag skall göra

om jag tänker själv gör jag bäst i att inte tänka för långt bort

 

det är lätt att verka bitter

och för en sådan som uttrycker sådana här tankar

är det väl precis rätt tonfall

det som önskas

alltså vänder jag på det

jag gläder mig åt möjligheten att trots allt välja

 

jag väljer att inte tro på allt de säger

jag väljer själv vad jag tänker

jag väljer själv vad jag gör

 

tro nu inte blint på vad jag säger

välj själv…

att känna sig bakbunden

ofri

måste hinna allt, hinner ingenting

det är någons fel, och mitt fel, allt möjligts fel

allt är fel

oavsett val, fel val

 

att stanna upp och se sig själv

vore oförnuftigt, eftersom allt är så brådskande, allt som redan borde ha avklarats för länge sedan

att tänka efter

finns inte tid för

 

dålig planering, överdrivna förväntningar

inre frustration, känsla av hopplöshet, meningslöshet, omöjlighet

är det livet det

varför leva på det viset???

vem har tid att lyssna

på riktigt lyssna

 

lyssna på en kontrabas

hur låter hela basen, strängarna, stallet, kroppen

hur låter det när stråken sätts an mot strängen, hur låter själva stråken

 

vem har tid att lyssna ordentlgt

på vad folk säger

att lyssna på hela budskapet, lyssna på sina medmänniskor utan att direkt dra en massa snabba slutsatser, utan att döma ut det de säger

 

vem har tid att lyssna på sig själv, sina egna önskningar, sina drömmar och fantasier

finns där inget av värde?

 

min upplevelse av tiden verkar inte vara densamma som för andra

visserligen vet jag inte hur länge mitt liv varar, men att det skulle varit kort

eller gått fort över

ens om det slutade imorgon, nej det kan jag inte säga

folk säger att tiden går fort

jag håller inte med

 

när nägon säger att tiden går långsamt

menar de förstås att de har tråkigt, att för lite händer

så upplever jag inte heller tiden

 

rent objektivt går förstås tiden varken snabbt eller sakta

den bara går

eller gör den ens det?

vad är det som går, vad är det som rör sig?

 

jag upplever tiden som den är

eller åtminstone strävar jag efter det

lyckas förstås inte alltid

ibland blir jag förvånad, vad hände med min närvaro, hur kunde den försvinna så totalt

 

det är det som är nyckeln till hastigheten på den upplevda tiden:

närvaro

genom den går tiden varken snabbt eller långsamt

utan den kan den gå hur som helst, och livet tar slut fortare än någon anat

 

fast varför mäta allt mot livets längd?

mät hellre tiden mot evigheten i närvaron i nuet