Giltigt förfall

Känslan av att jag inte hinner, på grund av att jag gör viktiga saker, kan faktiskt vara helt okej!

Framförallt när jag har koll på mina prioriteringar. Ja, jag vet, detta är jobbiga saker. Vad är tillfredsställande, vad är inte tillfredsställande? Vissa är i högsta grad bägge samtidigt. Just nu kan det kännas jobbigt att göra det som jag vet är viktigt på lång sikt, jag skulle mycket hellre göra något som är kul. Att göra en lista på allt viktigt kan vara kul, men att genomföra det är tålamodsprövande. Hellre då surfa runt lite och söka roliga saker på nätet, eller kolla vad alla ”gör” via sociala medier. Glo på TV en stund, äta onyttigheter, ägna sig åt tankar på allt som retar upp en osv.

Strukturera och planera sitt liv, ägna sig åt friskvård, studera och utveckla sig, ge sig på utmaningar, se till att hålla kontakter med personer som ger en mycket, ta nya kontakter med personer som kan ge en ännu mer, hjälpa andra med sådant de verkligen vill ha hjälp med… jag säger inte att ALLT detta är jobbigt för alla, men de flesta tycker att vissa av dessa är jobbiga. Eller ja, vad de tycker spelar mindre roll, de undviker dem. Och säger att det är inte viktigt för mig.

Nåväl, känslan, när jag har planerat min dag, först sett över vad som är viktigast för mig att hinna med, och sedan inte hinner allt, men ändå hunnit det mesta av det allra viktigaste – är att det är helt okej att jag inte hann allt det andra. Giltigt förfall, när det är äkta, känns helt okej. Det går också att med hedern i behåll framhålla som orsak när andra frågar om man gjort det och det.

Inte minst känns det okej eftersom jag vet att jag kommer att hinna mycket av det näst viktigaste och tredje viktigaste, en annan dag, så länge jag har struktur på min tillvaro.

Tyvärr missbrukas det… det finns knappast några exakta gränser, men är t ex sjukdom alltid giltigt förfall? Dvs att utebli från det ena och det andra på grund av sjukdom. Det beror på om man ser sjukdomar som något som drabbar en, eller om man ser dem som resultat av faktorer som man faktiskt själv styr över till rätt stor del. Att känna sig krasslig efter att ha ätit massa onyttligt, druckit för mycket, inte motionerat osv, och utebli ”på grund av sjukdom”… ja rentav slarvat med sin hälsa en längre tid. Att inte vara sjuk innebär sällan att man därför är frisk. De flesta befinner sig i gråzonen. De riktigt friska blir i princip aldrig sjuka, och känner sig för det mesta pigga och alerta. Hur många är det?

Att missa att göra färdigt något i tid, eller inte hinna med det som man egentligen tycker är viktigt, på grund av dålig planering, och/eller dålig livsstil: är det okej? Bör man känna sig nöjd med det? Jag gör det inte. Jag blir frustrerad. Jag vill ändra på det. Alltså: jag anser att det är helt okej att misslyckas, men inte okej att strunta i  sina misslyckanden. Givetvis kan man kalla dem för erfarenheter istället, men det gör dem inte mindre viktiga.

Jag skrev detta för att det är högt prioriterat för mig att skriva sådant här. Inte för att jag är värst bra på det, men för att jag vill bli bättre…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: